Kommunikationskablar i vetenskapens tjänst

Vårt klimat i Norden är starkt beroende av Golfströmmens transport av varmt vatten upp till de nordliga breddgraderna. Denna vattenström ger upphov till det drägliga klimat vi har idag. Modellberäkningar indikerar att en uppvärmning av det globala klimatet kan leda till störningar i flödet med följden att strömmen minskar. Resultatet, i så fall, blir att medeltemperaturen minska, i värsta fall startar en ny istid.

Populärt brukar den ström som når upp till våra nordliga breddgrader kallas för Golfströmmen, men egentligen är den rätta benämningen den Nordatlantiska strömmen. Denna ström är både salt och relativt varm. På sin väg norrut delar den upp sig i tre strömmar och en av strömmarna passerar mellan Island och Färöarna. Totalt flödar 10 miljoner kubikmeter per sekund in i de Nordiska Haven där värmen avges, vilket resulterar i att vattnet kallnar och sjunker. Det är den avgivna värmen som till stor del höjer årsmedeltemperaturen i Norden. Efter avkylningen sjunker det kalla vattnet ner mot botten. Strax söder om Färöarna ligger den djupaste förbindelsen mellan Atlanten och de Nordiska Haven. Där läcker det mesta av det tunga kalla vattnet ut som en kraftig bottenström. Beräkningar har visat att en förändring av klimatet kan komma att resultera i att cirkulationen försvagas, med följden att vårt nordliga klimat blir kallare. Våra livsbetingelser är följaktligen starkt knutna till denna ström. Det är därför viktigt att kontinuerligt övervaka hur mycket vatten som flyter in och ut ur de Nordiska Haven. 

För att säkert kunna fastställa att en förändring ägt rum måste strömmen övervakas kontinuerligt. Det är därför angeläget att utveckla nya instrument som är billiga och som kan användas under lång tid. Ett alternativ som ges är att utnyttja det faktum att saltvatten som rör sig i det jordmagnetiska fältet inducerar ett elektriskt fält. Denna effekt kan utnyttjas för att övervaka strömmar genom att spänningsskillnaden mellan strömmens inner- och yttersida mäts. Det stora problemet med tekniken är att det krävs att den bortre mätpunkten ansluts till mätsystemet med hjälp av en kabel. För att lösa problemet utnyttjas den transatlantiska kabeln, CANTAT-3, norr om Färöarna. Denna väst-östligt lagda kabel grenar ut sig till Färöarna och består av både fibrer och kopparkablar. Lyckligtvis är kopparkablarna jordade i vattnet 100 km norr om Färöarna. Detta faktum möjliggör en kontinuerlig mätning av den inducerade spänningsskillnaden. FOI:s har bidragit till att utveckla det mätsystem som används vid Färöarna. Installationen blev klar 2002 och mätsystemet, som är uppkopplat via Internet, har levererat data on-line sedan dess. Vem vet, kanske FOI blir först med att larma när istiden är på väg!